Christel;

Salut!

La France! Frankrike! Que je me trouve bien ici!!! Solen håller på att värma bort de sista molnresterna när vi nu är på väg i buss till landets näst största stad-Lyon, ca två timmars pratglad färd från Annecy. Jag sitter vid fönstret och ser trafiken susa förbi i detta gröna, böljande landskap med vilda ljusgula primulor i backarna. Klargul forsythia lyser upp bland fortfarande kala träd. Det pågår ett ständigt surr runt omkring, vi är en stor europeisk familj på utflykt. Nicole (fransk lärare) sitter bakom mig och pratar intensivt med Andreas (musiklärare från Cypern) på franska. Popi från Grekland (lärare) bjuder på kakor från sin hemstad och Egle (musiklärare från Litauen) tar emot med ett glatt ”Thank you!”. Ljubomir sitter bredvid mig och nu vänder han sig om till Nicole och Andreas och ber om ursäkt för att han stör dem i deras ”wonderful conversation”- Andreas svarade bara ”It’s OK, we love you anyway”. Ja, så håller vi på dagarna i ända… Vi är som i en bubbla av värme, glädje över att vara tillsammans och lära nytt om oss själva i ett nytt sammanhang. Som Dimos (musiklärare från Grekland) sa i sitt tal på Alains (franske musikläraren) middag i söndags kväll: ”Being here, experiencing this project and now this last meeting with you, makes me a better person”. Jag har själv inte varit med, på riktigt, förrän nu men jag förstår vad han menar och jag kan bara hålla med. Det är så kul, så nyttigt, att än en gång få se sig själv i ett nytt sammanhang som är större än vardagens lunk med sina triviala bekymmer. Genom bussfönstret ser jag detta franska landskap passera, det är samma landskap som för en stund sedan fast med nya ängar, gårdar, människor och spännande möten. Frankrike! La France! Vad jag trivs att vara här! (Que je me trouve bien ici!) /Christel